Vårt Sollentuna

Stefan Löfvén, ett namn på så många läppar denna dag.

Det började igår, då jag var helt frånvarande från nätet pga arbetsresa, och jag måste säga att jag hade svårt att verkligen tro det.  Inte för att jag tycker att han är en person som stöter bort mig. Inte för att jag inte tycker han verkar kompetent. Inte heller för att min bloggkollega Tokmoderaten drar paralleller med den Saab-älskande ryssen Vladimir Antonov och undrar vad som finns under ytan. Ulv eller får.

Nej, jag tycker i grunden bra om (tänk att ni får läsa det från en moderatfärgad person!) herr Löfvén, jag tycker att han har uttryckt många bra sidor och åsikter genom åren, precis som hans företrädare Göran Johnsson f.ö. De vurmar båda för Sveriges välfärd, för ett bra näringsliv och en bra industri (så långt det nu kommer att finnas industri kvar i vårt land). Hans turer i  Saab-ärendet finner jag ingen anledning att kommentera just här, det har skrivits nog om Saab ändå.

Nej, det är mer processen, den så omtalade, jag funderar kring. Läser man bloggkollegor på (S)-sidan, finns både försiktigt positiva tankar, som negativa och avvaktande.

Jag kan väl själv, låt vara att jag då inte tillhör de insatta och nära bekanta med det f.d. statsbärande partiets innersta krets, undra lite hur man egentligen tänkt i sina ageranden. Det har inte gått mer än fem dagar sedan Håkan Juholt lämnade scenen i Flanaden i Oskarshamn, och redan har man, en dag för tidigt, läckt ut och offentliggjort det förslag  som  det socialdemokratiska verkställande utskottet tänker presentera för partistyrelsen under morgondagen. I mina öron och ögon verkar det inte riktigt vara så som många önskat sig att man skulle vaska fram nästa ledare för det största riksdagspartiet. Det parti som just nu är nere på aldrig tidigare sedda nivåer i opinionsundersökningar, och som inte verkar ha vare sig kompass, självförtroende eller självsäkerhet. Samtidigt ser man överallt att det förväntas bli som förut, att (S) ska återta den position man alltid haft i modern tid, innan Alliansregeringen tog över 2006.

Det kan gå, ingenting är omöjligt som min kollega Kent i Örebro skriver, läs nedan. Det kan också gå fel, och med tanke på hur virrigt det i gemene mans ögon just nu ter sig, och vilket förtroende ”Svensson” verkar ha för partiet just nu, är inget givet. Oavsett hur kompetent Stefan Löfvén kan komma att visa sig, finns det all anledning att avvakta med bokslut över framtida svensk politik. Som Johan Westerholm skrev igår,

”Alla politiska partier bygger på att vi kan enas om att vi har några ideal och idéer som vi var och en kan känna igen oss i och en personligt kopplad vilja att förverkliga dessa.”

Ord som inte blir mindre sanna i framtiden, oavsett s.k. sida vi anser oss stå på.

Media; DN, DN2, SvD, SvD2, HD, Skånskan, Skånskan2, GP, GP2, Expressen, AB, VLT, SvT, SvT2, SvT3, SR,

Bloggar; Anybody’s place

Alliansen, Kent P., Mikael Andersson, Thomas Böhlmark, Norah4you, Tokmoderaten igen, Den hälsosamme ekonomisten,

Dick Erixon,

Socialdemokrater, Johan Westerholm, Peter Högberg, Röda Malmö, Sven-Erland Västros, Peter Andersson, Lena Sommestad, Martin Moberg, Leine Johansson,

Vänster, Jinge,

Efter en lång dag av olika måsten, med snöskottning som grädde på moset, sitter jag vid tangenterna för att försöka samla några tankar kring det skådespel som utspelats de senaste dagarna/veckorna. För något annat ord kan jag inte komma just nu -skådespel-. Wikipedia definerar det som att det

”är en typ av scenkonst, som syftar till att agera, berätta, framställa eller förevisa historier, idéer eller känslor inför en publik. Detta sker vanligtvis genom dialog, det vill säga tal och gester mellan olika rollfigurer, spelade, eller agerade av skådespelare.”

Det är bara att välja vilket av de olika substantiven man tycker är bäst, och förmodligen får vi inte ens samma svar beroende på vilka ”skådespelare” vi frågar. Dra era egna slutsatser.

Jag läste imorse Göran Erikssons i stora drag utmärkta krönika i SvD angående det på politiska landskapet i Sverige, och mer specifikt om Socialdemokraternas landskap. Det skrivs spaltmeter  om detta i bloggar och media, och jag var själv inne på detta redan i september, så jag blir tvungen att bryta ner det jag vill resonera kring i flera ”kapitel”, inte minst pga den sena timmen.

Jag plockar ut en mening ur krönikan;

”Men historierna ger bilden av att den lite bedagade skönheten SAP lät sig bedras av en sol-och-vårare med stilig mustasch och välsmort munläder. Nu är han är borta, och allt ska bli som det var förut.”

Historier, fabler, gissningar och vad mer har det inte funnits under de tio månader som herr Juholt har valsat runt i pressen? Vad som är sant eller falskt, är helt omöjligt att veta, t.o.m. för en väl insatt person, oavsett på vilket sätt den personen är insatt. Egentligen är det inte ens intressant, jag har påtalat det i ett av mina inlägg i höstas, och därför lämnar jag det därhän.

Det som i mitt tycke är intressant nu, det är hur tänker sig olika parter i den svenska demokratin hantera detta läge, för det är  -hör och häpna-  inte enbart Socialdemokratins dilemma. Det är även övriga partiers bekymmer, och jag tror också att media bör tänka till ”lite”. Det senare bryr jag mig inte om i denna postning.

Håkan Juholt är inte den ende som är skuld till var (S) befinner sig, det är att tillmäta en person alltför stor betydelse, vårt snuttefierade samhälle till trots. Nej, de som inte vill inse att det är djupare utmaning (märk mitt ord…) än så, befinner sig på s.k. strutsnivå. Väljare är, trots allt, inte dumma. Alla går inte på allt som skrivs, och man har också ett minne, om än kort i en del sammanhang.

Även Alliansregeringen har all anledning att se sig an utmaningen, inte i att vinna regeringsmakten som man har, utan att förtjäna den i form av återval. Flera med mig upprepar att det faktiskt krävs en mer aktiv hållning, alliansen måste leva och vara synlig, inte bara för dem som bevakar samhället och politiker. Gemene man måste nås av resonerande budskap, känna delaktighet. Där skiljer det inte på om man har regeringsmakten eller om man vill ha den. Det som skiljer, är att den ena parten faktiskt har verktygen för att göra saker, den andra kämpar för att skaffa sig dessa verktyg.

Till detta kommer jag alltså att återkomma, under tiden kan ni lämpligtvis läsa olika bloggar och tidningar som jag citerar nedan.

Press; SvD, SvD2, DN, DN2, DN3, DN4, DN5, Expressen, Expr 2, Sydöstran, HD, HD2, HD3, GP, GP2,

Bloggar; Kent, Kjellberg, Rolf Erikson, Peter Högberg, Thomas B., Tokmoderaten, Zac, Erik L., Peter Soilander, Mikael Andersson, Johan Westerholm, Anybody’s Place, Den hälsosamme ekonomisten (intressant vinkling), Peter Andersson, Maria Hagbom,

…ja hur länge ska vi behöva beskåda detta spel, eller vad det nu är? Ett spel som är en parodi på det som många människor slåss med sina liv för att uppnå. Demokrati.

Det har skrivits spaltmeter efter spaltmeter i tidningar, på hemsidor, det twittras så att nätet brakar ihop. Vad är det som händer? Vad är det vi ser? En bloggkollega skrev lite skämtsamt om att herr Juholt hade varit en bättre kapten än italienaren på Costa Concordia, för att han aldrig lämnar skutan…jag vet inte vad jag ska säga, förutom att jag faktiskt inte tror att det bara beror på partiordföranden.

\”How Long\”, Eagles

Lysna lite på textrundorna, det finns både det ena och andra som kan passas in i natt. Är det som Mary X Jensen och Peter Högberg diskuterade på Twitter, en stor och redig fint från S-ledarens sida? Eller är det allvar, som det uttrycks i vissa artiklar? En ganska rolig kommentar gjorde  Peter Johansson, alia(s) Röda Berget;

”En sak är säker, de journalister som groggat till ikväll får hitta chaufförer imorgon.”

Vad vi ser är en sakta men säker erosion av förtroende, respekt och empati. Oavsett orsak(er), oavsett vad man tycker om Håkan Juholt eller inte, så anser jag att det som ackumulerats bara blir sämre och sämre. För landet. För Socialdemokraterna. För demokratin och för regeringen. Vårt land behöver en fungerande opposition, som vitaliserar regeringen, ger den mothugg och tuggmotstånd. Hur mycket Miljöpartiet än önskar, och faktiskt tar för sig, så räcker inte det partiet som opposition i Sverige.

Nej, innan jag önskar god natt, önskar jag att med frågan ”How Long”, att detta tillstånd tar sitt slut nu, helst imorgon kl. 15 i Oskarshamn. Oavsett vad som sägs eller bestäms. Nu ska jag ”rocka mig själv till sömns”.

SvT, Expressen, Expr.2, SR, HD,

Bloggar; Mina Moderata Karameller, Peter Högberg, Johan Westerholm, Tokmoderaten, Kent P., Maria Hagbom, Erik Laakso, Thomas Böhlmark

Imorgon är det dags för ännu en Skolmässa. Ett koncept som varit, milt sagt, framgångsrikt i vår kommun sedan 2008. Mängder av skolor finns på plats på Stinsens shoppingcenter för att under en lördag stå till förfogande för de många föräldrar och barn som nu är inne i slutfasen av att fundera hur man vill välja skola inför nästa läsår.

Naturligtvis är även barn- och utbildningskontoret på plats för att svara på frågor om skolvalet samt frågor i allmänhet om utbildningsstrategin för Sollentuna.

En mängd skolor tar också tillfället i akt och visar upp sig på scenen. Dessutom – icke att förglömma – genomförs tävlingen ”Bästa sexan”. Ett koncept som blivit ett begrepp bland skolorna i kommunen. Lisa Carpevi och Johanna Tibell-Gartz står för genomförandet och jag tror att det blir minst lika bra som förra året.

Det är stort att kunna konstatera att mässkonceptet berör hela den kommunala organisationen, men inte minst mängder av sollentunabor och besökare från kranskommuner. Det är inte ovanligt att över 10 000 personer som besöker Stinsen under morgondagen.

Lycka är ett ord som sammanfattar det jag känner för hur denna utveckling tagit form, även om jag själv inte har förmånen att vara en aktiv del på samma sätt längre.

Men, vem vet, det kanske inte är otänktbart att jag får ytterligare idéer om hur kommunikationen med kommuninvånarna ska öka…?

Hursomhelst hoppas jag att den som läser detta – och som har hyfsat nära till Stinsen – tar tillfället i akt att besöka Skolmässan 2012. Då lär du bland annat se varför andra kommuner ”snott” idéen. Den är bra, helt enkelt. I all sin enkelhet.

Jag har, i en rapport som blev offentlig på fredagen, blivit anklagad för att begära ersättning för mitt politiska arbete på felaktiga grunder. Det påstås att jag gjort det medvetet för egen vinnings skull.

Jag har hela tiden själv varit övertygad om att jag följt reglerna, och gjort rätt. Jag har aldrig fått en enda fråga om mina yrkanden på ersättningar, och ingen har heller påtalat för mig att något skulle vara felaktigt. Då hade jag naturligtvis reagerat och sett till att det hela blev tillrättalagt.

Eftersom den moderata ledningen i Sollentuna inte längre har förtroende för mig har jag tagit konsekvenserna av mitt missförstånd och avgått från mina politiska uppdrag. Det känns både mycket tungt och ledsamt.

Jag kommer att sakna mitt politiska arbete i Sollentuna och alla människor jag därigenom mött.

Ibland är det rätt skönt att stänga av hjärnan från att skriva och istället inrikta sig helt på att ”tanka in” mer inspiration. December månads avslutning blev precis på det sättet. Det blev mycket tid med familj och vänner och rekordlite tid vid datorn. Gott så.

När jag klev in i kommunhuset i Sollentuna i morse var det med en skön känsla i kroppen. Jag ser verkligen framemot vårterminen.

I vanlig ordning blev det inte många minuters ensamhet på rummet förrän det började knacka på dörren. Och så fortsatte det, hela dagen. Det är ett av de mer trivsamma inslagen i min tillvaro, detta andra år som politiker.

Det tog en rätt lång stund att arbeta sig igenom den mailskörd som stockat sig i inboxen. Utöver mängden spam (eller massutskick från företag jag inte vet något om eller som erbjuder något jag är intresserad av) fanns det en lång rad både innehållsrika och intressanta mail från privatpersoner, företag och organisationer med direkt eller indirekt koppling till Sollentuna.

Många glada återseenden både i kommunhuset och i Sollentuna centrum. Och jag lär nog bli lättvaggad även denna kväll. Huvudet indikerar att kroppen fortfarande befinner sig i viloläge. Det går nog över imorgon.

Den stora utmaningen nu är att jag ska komma igång med vårträningen. Har lovat goda vänner och kollegor att joina dem på träning. Men det går ju inte att komma dit så otränad som jag är nu. Därför är det ut och ”käka asfalt” som gäller ett tag framöver. På så sätt kanske de inte behöver använda någon hjärtstartare på gymmet, när jag väl kommer dit…

Det diskuteras mycket politik, eller kanske ledare (?), dessa dagar, och har gjort så i stort sett hela hösten.

Frågan är vad som egentligen diskuteras, och hur. Det är lätt att ledas in i fållan och låta det som jag kallar gladiatorscenen ta plats (som viss media fullkomligt älskar) istället för den scen som blir förebild för människor som själva vill skapa något, oavsett vad det handlar om. Jag är nämligen tveksam till hur många i Sveriges befolkning som faktiskt själva skule vilja delta i Idol, Big Brother, landets sämsta bilförare, Helenius Hörna, Skavlan eller dylikt. Ja, några skulle säkert ställa upp, men en majoritet? Nej skulle inte tro det.

Jag tror att en majoritet av våra invånare vill ha ett stabilt land, med bra och fungerande välfärd enligt den ”norm” som inte minst Socialdemokratin varit med om att bygga från grunden. Den är tämligen vedertagen i vår del av världen numera. (Att den sedan kostar väldigt mycket, och ställer rätt höga krav på ett fungerande samhälle är en annan diskussion)

Att i det läget enbart fokusera på s.k. personkult -sedan få media säga vad de vill om att vi närmar oss USAs personval- tror jag inte går hem hos dagens engagerade människor, se vidare i Peter Wolodarskis krönika nedan. Det behövs liksom någor mer än en portalfigur. Det har vi sett inte minst under hösten.

Självfallet har en bra ledare både en betydelse och ett ansvar, men det har en mindre bra ledare också. Att alla däremot kan luta sig tillbaka och låta den -eller möjligtvis de stora- stora ledaren göra jobbet åt övriga och att alla därigenom kan surfa på svallvågen och göra landet nöjt och belåtet, har vi nog sett bevis på att (s)å inte är fallet.

Varför får då Moderaterna så höga siffror kan man undra? Jo, som flera av mina blogg-kollegor är inne på, är det lätt att tider som dessa, under 2008-2009, och nu 2011 med all diskussion om EU-USA, och Saab m.m., finna en hamn i dem som synes göra det tryggt och säkert för en själv. Det är naturligtvis inte hela sanningen, men det spelar en stor roll, och har definitivt inte bara med personfrågan att göra.

Jag tror säkert, som jag m.fl. också var inne på igår, att Jonas Sjöstedt kommer att få en eller några smekmånader, att han kommer att göra livet surt för (S), och kanske även till viss del (MP). Tyvärr för (V), och tyvärr för oppositionen, tror jag inte det räcker för att skapa en opposition värd namnet. Ty det är faktiskt det vi behöver i Sverige idag.

En demokrati lever på att det finns tydliga alternativ, och inom alternativen olika nyanser och varianter. De som ska representera dessa alternativ är de själva, inte motståndarna. Alliansregeringen kan inte driva fram en bra opposition och utan en bra opposition, kan regeringen inte få tuggmotstånd nog för att själv driva och utveckla sig.

Samtidigt har regeringen, och Alliansens partier, själva ett ansvar för att syna sig, följa upp och utveckla sin egen politik. Det kommer inte oppositionen göra åt regeringen. Det farligaste en sittande regering kan göra är att bli självgod och tro att bara för att det finns få starka oxar på andra sidan gärdesgården, kommer ingen av dem att försöka ta sig igenom så att ungtjurarna kan para sig med kvigorna på ängen. Det är alltid jobbigt att röra sig på oplöjd mark, men samtidigt en nödvändighet för att inte jorden ska gå fullständigt dränerad på näring.

Till detta återkommer jag i nästa del.

SvD 1, SvD2, DN, DN2, HD, GP, Expressen, Aftonbladet,

Bloggar; Kent, Johan W., Gunnar Hökmark, Peter Högberg, Tokmoderaten, Maria H., Thomas B., Sven-Erland Västros

Efter en mycket trevlig kväll hos god vänner med många intressanta diskussioner -politiska som opolitiska- i det fashionabla Stockholms ”Västerort” öppnar jag några hemsidor av olika slag…

Nåja, fashionabla. Jag är själv gammal Brommabekant, dels genom mina morföräldrar som avlutande sina liv här på jorden i den stadsdelen, dels före min tid som Sollentunabo, då jag levde ett knappt decennium i den del av Bromma som ligger närmast Stockholms innerstad och Kungsholmen. Även den senare en stadsdel jag uppskattat under flera år, framförallt under studenttiden. Många av mina vänner visste ”på den tiden” knappt vad Kungsholmen var. En gammal arbetarstadsdel, innan den blev ”hipp”, med gatunamn som Hantverkargatan, Arbetargatan, Garvargatan, Parmmätargatan, Industrigatan, Svarvargatan, Gjutargatan osv.

Varför skriver jag nu allt detta? Jo, som väntat vann den s.k. arbetaren, vänsterpartisten och f.d. EU-parlamentarikern Jonas Sjöstedt kampen om posten som efterträdare till tågmästaren Lars Ohly. Med anknytning till våra diskussioner under kvällen, kan jag klart dementera att vi 6 vuxna hade någon slags värdering på olika typer av ”arbeten”, vilket jag betvivlar att den gode Sjöstedt inte har.

Jag får anledning att återkomma lite till mer av analys av herr Sjöstedt själv, vissa saker -rätt eller fel- kan ni läsa i delar av de länkar till bloggar och artiklar jag har nedan, men jag måste ändå säga att jag undrar hur han ska kunna hitta fotfäste med det sätt han angriper den politiska vardagen. Jag tror inte det går hem hos en större del av dagens svenskar. Visst, det finns ett s.k. ”guldläge” för honom i det faktum att det (S)tora partiet har den splittrade situation man har. Och visst kan man säkert plocka en och annan vänstermiljöpartist, men ”jag är skeptisk” som en känd skådespelare ofta deklarerade.

Jag tror ändå inte att det är traditionen som kommer att ge honom ”tronen i sitt liv”, en ledande plats i en regering.

Citerar DNs ledare (läs hela nedan)

”Lars Ohly har varit tydlig med att den viktigaste delen av det arv han lämnar efter sig är enighet. Den splittring som tidigare rådde mellan förnyare och traditionalister har försvunnit. Och det är tydligt att han har rätt. Förnyarna har antingen lämnat partiet, eller själva blivit traditionalister.”

Med detta menar jag inte att det per definition alltid är rätt att förnya okritiskt, det gäller även Alliansen, men en omdaning av världsbild och politik är nog livsviktig för att följa med i globalisering och tidsanda…

SvD, SvD2, SvD3, DN, DN2, GP, GP2, SR, SvT, HD, HD2, HD3, Sydsvenskan,

Jinge, Johan W., Peter Högberg,

Thomas B., Den hälsosamme Ekonomisten, Kent P., Rolf E., Tokmoderaten, Mikael Andersson, B.Holm, Maria Hagbom,

Jag hann med både inledningen av SvT:s luciaprogram samt ett luciatåg i fullmäktigesalen i kommunhuset innan klockan ens hunnit bli nio. En vacker inledning på dagen, Luciafirande är något väl värt att bevara.

Även om det verkar som att en och annan musiklärare bestämt sig för att ”förnya” repertoaren, är det mycket stämningsfullt i ett vackert luciatåg. Jag tillhör den skaran som tycker man ska vara väldans försikt med att förändra innehållet i ett luciatåg. Vissa gamla sånger hör liksom hemma där. För alltid. Nya sånger kan passa bättre som uppsjungning, inte mer.

Och även detta är det en liten skara människor som ojar sig över att vi har luciafirande överhuvudtaget. Det är en tragisk liten grupp. Luciafirande är en viktig del av den julstämning en förkrossande majoritet av svenskarna njuter av. Därför är det en fråga alldeles för viktig för att lämna över till en och annan skolledare eller motsvarande att bestämma över.

Så kom den då…undersökningen som jag hörde om i morse på radion, och ”som skulle bli så intressant att läsa”…enligt programledaren.

SCBs opinionsundersökning om svenskarnas stöd för ?uron...vad kunde svaret bli ? Jag kunde svarat i sömnen, eller räknat ut det med lilltån. Allvarligt

talat, har vi råd med att slösa skattepengar på så fullständigt onödiga undersökningar? Jag tänker inte rabbla ett antal argument för eller emot undersökningen, utan nöjer mig med att påminna om hur man ofta ifrågasätter opinionsundersökningarna för väljarstödet till riksdagspartierna, samt att citera ansvarige för undersökningen på SCB,

”Johan Eklund påminner om att det inte var länge sedan en majoritet av svenskarna var för euron.

? I november 2009, för bara två år sedan alltså, var 44 procent av svenskarna för euron. 42 procent var då mot.”

Nej, skärpning! Jag skrev om EU i ett annat perspektiv i söndags. EU är så mycket mer än EMU, och vi är inte aktuella för medlemsskap i Euron nu ändå. Detta trots att de flesta grannar gärna vill gå med, och det inkluderar även de två som finns med på bollen på bilden. (Ukraina är ju inte aktuellt av försklarliga skäl, men väl Polen) Man behöver faktiskt inte sparka på dem för det, respekt kan även vi visa!

DN, DN2, SvD, Skånska Dagbl., HD.